Hebron- ockuperad stad

Hebron - ockuperad stad

 

Infartsvägen till Hebron, Västbankens största stad med 140 000 innevånare, är en nyligen asfalterad kostig. De vanliga tillfartslederna är stängda av israelerna.

 

  För att komma in i och ut ur staden måste vi ta oss förbi en checkpoint med israeliska soldater med automkarbiner över axeln. Vi kommer att passera många checkpoints under vårt besök på Västbanken. Ibland är soldaterna vänliga och önskar oss en trevlig dag. Men oftare är de griniga, ställer många frågor och vill titta inne i bilen. Ibland talar de endast hebreiska och då är det vårt problem om vi inte förstår varandra.

 

- Ni gillar inte oss, va? Undrar en ung pojke med halva kroppen inne i bilen.

- Vissa av er, visst, svarar vi.

  - Vi gillar inte er heller. Säg Amen!

  - Amen! svarar vi och får resa vidare.

 

  Utanför Hebron har två stora israeliska bosättningar etablerats  och inne i centrum fem mindre. För att skydda bosättarna finns i staden flera tusen israeliska soldater. Större delen av Ibrahim (Abraham)-moskén i centrumkärnan har bosättarna gjort om till synagoga.

 

  En bevakad väg, Prayers´road (Bedjarnas väg) leder från Qiryat Arba, den största bosättningen sedan 1972, direkt ner till moskén/synagogan.

 

  Bosättarnas intrång i den Gamla staden fick den israeliska armén att stänga palestiniernas butiker i den traditionella souken (basaren). Fortsatta trakasserier har nu resulterat i ett metallnät, spänt ovanför souken. Det ska förhindra skador när bosättarna, som bor ovanpå basaren, kastar sten och skräp på människorna på gatan nedanför.

 

  I Hebron finns en internationell organisation TIPH, (Tillfällig internationell närvaro i Hebron), upprättad för tio år sedan efter en israelisk massaker på palestinier, just vid moskén.         Bland annat skandinaver patrullerar på gatorna dygnet runt för att dokumentera incidenter och övergrepp,  för att göra livssituationen något tryggare för palestinierna.

 

  Jag följer med en bilpatrull ut. Överallt pojkar ute på gatan, några lekplatser finns inte. Så snart vi stannar till hänger de som klasar på bilen, glada, hojtande. Vi är det mest spännande som händer. Vi ser nya stängsel stakas ut nära en bosättning, resterna av rivna palestinska hus, uppryckta olivträd, vi ser barn på hemväg från skolan med stora ryggsäckar, ett myllrande folkliv. Så kastas en sten mot bilen.

 

  - Inte alla palestinier förstår varför vi är här. Att vi inte får ingripa utan bara iaktta och rapportera. Därför kastar de ibland sten och ägg på oss. Men det gör också bosättarna, säger vår bilförare.

 

  Plötsligt taggtråd över gatan. Loja soldater släntrar fram. Vilka är ni? Efter nästa hörn, inne på en trång gata spärras vägen av två militärjeepar. Fyra soldater tränger upp en man mot väggen, några håller upp hans armar, andra slår honom på benen med sina vapen. Mannen vacklar men svarar på deras frågor. TIPH-patrullen filmar och vill intervjua mannen när han släppts men denne vill inte säga sitt namn.

 

  - Det var en vanlig ID-kontroll, suckar han och skyndar iväg.

 

  Arbetslösheten i Hebron är 50-70 procent. Vad lever de av? 20 procent av de palestinska barnen lär vara undernärda. Men råttorna som pilar över gatorna är feta.

 

  Att bygga sig ett hus i staden är nästan omöjligt om man inte är israel. Palestinier får sällan bygglov, därför bygger de svart. Ibland sprängs ett hus i Hebron. Kanske därför att det är ett svartbygge, kanske för att soldaterna funnit något misstänkt i

det.

 

  De ständiga trakasserierna av palestinierna är till och med för en tillfällig besökare påtagliga. När vi fotograferar en vägblockad mitt i staden, ropar en kvinna till oss:

 

  - Ni ska veta att vi lider hela tiden!

 

© Annika Melin 

 

(Publicerat i Västerbottens-Kuriren)