Oljan solkar mitt liv

 

Oljan solkar mitt liv

 

Det händer i min vik.

 

 Just det händer som jag många gånger oroat mig för. Jag har ofta sett ut mot de där stora, långa fartygen och funderat. Där ligger de i flera dagar och väntar på cementbåtarna från Slite.  Min vik, Tjelderviken, har blivit ”Cementas provisoriska hamn”, som Ingrid Thunegard uttryckte det häromdagen i GT.

 

Jag har undrat: När ska en av dem skölja ur sina oljetankar här? Och nu har det som jag oroat mig för, nu har det allra värsta hänt.

 

Tjockoljan har runnit ur tankarna på ett av fartygen, dag efter dag. - Gotlands största oljekatastrof, säger de i radion. Och det är här hon ligger, den läckande båten Polo M, här i min vik.

 

Jag åker ut till min stuga för att se vad som händer. Nere på stranden stinker oljan. Jag visste inte att den luktade så tungt, så flottigt, så motbjudande.

 

I maj gick jag här med barnens hink och spade,. Plockade bort några små

oljefläckar av en femkronas storlek. Vinterns oljeskörd. Det var snabbt gjort. Min vuxna, miljöutbildade dotter tillhöll mig skarpt att lämna den lilla oljedränkta sandklumpen till kommunens återvinningscentral, för destruktion. Jag lovade.

 

Nu färgar tjockoljan vågorna, här och där på stranden ligger oljeklumpar, de täcker stenar och dränker släke. Och de stinker.

 

Fraktfaryget har inte bara smutsat ner min strand, det har solkat  mitt liv.

 

Jag är orolig, ledsen, och förbannad. Har svårt att sova. Lyssnar på radion, läser tidningarna, ser på TV, hur går det?

 

-Ingen större fara för fåglarna, det är ju inte häckningssäsong, säger en av räddningsledarna i Radio Gotland.

 

Men i min vik ligger flera hundra fåglar, svanar i mängd, hägrar, storskarv och mindre sjöfåglar. Örnar och måsar dyker och hämtar mat ur vattnet.  Vinden blåser från sydost, det är en tidsfråga innan oljan nått fram till dem.

 

Lite längre söderut, vid Gothemshammar, försöker redan alfåglar, förgäves, befria sig från det svarta kletet på vingarna. Fiberdukar må vara, men de täcker några hundra meter, oljebältet beräknas nå två mil strand.

 

Tänk om fåglar haft bättre luktsinne, då hade de kunnat fly faran. Nu har de inte en chans.

 

Alldeles här utanför ligger de, det läckande fraktfartyget, den stora

oljeupphämtningsbåten, de små matarbåtarna som hämtar tillbaka cementlasten, lotsbåtarna som ska försöka få fartyget av grundet och över alltihopa, helikoptern.

 

Jag har massor av frågor: Vilket ansvar har det rederi, som orsakat det största oljeutsläppet utanför Gotland? Vilket ansvar har befälhavaren? Alla visste vi flera dagar i förväg att en snöstorm var väntad. Visste han det?

 

Vilket ansvar har Cementa? Vilket ansvar har politikerna, som fortfarande tillåter enkelskrovade lastfartyg i Östersjön? Jag antar att Polo M inte hade dubbelt skrov, ett sådant skulle väl klarat en grundstötning? Och detta var ändå inte ett oljefartyg! Vilket ansvar tar EU för de aviserade och allt större transporterna av olja till havs, som inte minst Ryssland, planerar i Östersjön?

 

Jag är förbannad, ledsen och orolig. En barnhink med oljeklet ska enligt svensk lag lämnas för destruktion.  Men vad händer när fartyg dumpar eller ur trasiga tankar låter tonvis med olja rinna ut i våra vatten? Vad säger tidigare rättsfall? Vad hände med rederierna och med kusterna efter de tre senaste, som jag kommer ihåg, stora oljeutsläppen vid Alaska, Spanien och Danmark?

 

Vem fick betala saneringen? Och hur ser kusterna ut i dag?

 

 Hur ser vår strand vid Tjelderviken ut i sommar? Kan småbarnen leka som vanligt i sanden? Finns det någon fisk kvar i viken? Kommer vi att få äta rökta Tjelder-flundror även nästa sommar? Hur många svanar kommer att överleva? Hur går det med kungsörnarna?

 

 Och hur ska jag framöver stå ut med att alltid ha de där fraktfartygen framför ögonen, i min vik?

 

© Annika Melin

 

(Publicerat i Gotlands Tidningar)