Stora Karlsö

Efter två dagar på Stora Karlsö hade vi lyssnat till och sett mer än 60 fågelarter. Det är en fjärdedel av alla arter som häckar i Sverige!

Och vi hade för första gången sett en snäcksäcksspinnare. För att inte tala om vita bergsskrabbor.

 

Att vandra omkring på Stora Karlsö i slutet av maj innebär en ständig upptäcksfärd. Att ta sig från Norderhamn till Linnés ask, en sträcka på en knapp kilometer, kan ta tre timmar. Därför att naturen hela tiden erbjuder nya överraskningar i form av rosenfinkar, guldbaggar och krutbrännare.

Men det kräver förstås kunniga guider.

Och sådana har Folkhögskolan på Gotland engagerat. De erbjuder varje försommar en fyradagarskurs i flora/fauna på Stora Karlsö och jag följde med på en sådan i slutet av maj 2011.

De 20 deltagarna kom från hela landet. Guider var biologerna och karlsökändisarna, sedan många år, Håkan Elmquist och Lasse Imby.

Inkvartering i fyren och frukost, lunch och middag serverad i kocken ”Tummens” restaurang.

Lyxtillvaro, menade någon.

 

Ingen dödtid

Ingen dödtid fanns dock i schemat, morgnarna började med fågelskådning klockan sex och kvällarna slutade med föreläsning i muséet.

I Hiens och Norderhamns lövträd och vejkselbuskar var fåglalåten morgonintensiv och Lasse stannade mest upp hela tiden.

- Här brukar höksångaren finnas, sade han och vips sjöng den.

Tillsammans med näktergalen, lövsångaren, gulsångaren, gransångaren, törnskatan, grå flugsnappare och en sparvhök , ”där över flaggstången”.

Lasse använde mest sina öron, kunde urskilja flera lockrop samtidigt, och pekade ut sångarna, än hit än dit.

- Lyssna, där är rosenfinken som säger ”pleased to meet you”!

Och han blev lyrisk över en bergfink, som egentligen inte ska vara här.

Han hade också ögonen med sig och pekade ut skillnaderna mellan en silltrut, gråtrut och havstrut, som alla tre pedagogiskt ställt upp sig i storleksordning, på ett litet skär utanför stranden.

Stora Karlsö härbärgerar som bekant Östersjöns största koloni av sillgrisslor och tordmular. Kursdeltagarna bodde ovanpå ett av fågelbergen där den konstgjorda fågelhyllan erbjuder forskarna möjlighet att studera och filma hela häckningsförloppet.

Vi fick träffa marinbiologen Martina Kadin, ansvarig för ringmärkningen på ön. Hon informerade om vad forskarna gör på ön och svarade på så många frågor, att halvtimmen som var avsatt blev tre gånger så lång.

 

Insektsfälla med tratt

I morgonpasset ingick också att vittja den insektsfälla som Håkan konstruerat av en låda och en tratt med äggkartonger i botten. En lysande kvicksilverlampa lockar dit flygfän på natten. På detta sätt fick kursdeltagarna stifta bekantskap med små mörka nattfjärilar av typen grå tigerspinnare, som fastnat i den finmaskiga håven.

För den som bara iakttog kursdeltagarna när de strövade över ön var det kanske svårt att förstå varför vandringen tog sådan tid. Ständiga avbrott, ständigt stillastående i stum beundran av någon liten miniväxt eller praktfull orkidé. Och guiderna sprang hela tiden på nya upptäckter.

Som den lilla lortsamling, som låg under ett av en trappstegen i en stätta. Den visade sig vara en levande varelse, en snäcksäcksspinnare, som kommer till via jungfrufödelse. ” Ett tråkigt djur” blev omdömet från någon.

De rosa kattfötterna var inte många, ”de är på tillbakagång” sade Håkan, och det påverkar fjärilarna negativt. De blå bergsskrabborna, som växte utanför öns tujabestånd, är typiska för Gotland och Öland men de vita varianterna, som plötsligt bara fanns där, hade ingen sett förut.

- Förmodligen albinos, blev en förklaring.

De brunröda och gulvita orkidéerna Adam och Eva passade på att prunka på ängarna, nu precis innan fåren släpps ut på bete på ön, sedan har de ingen chans.

Våradonisen hade nästan blommat ut medan de två bestånd av tovsippa som finns på ön, fortfarande lyste intensivt vita i grönskan.

Vi snubblade över ett litet skelett.

- En kråka, sade en av deltagarna, som hittade två fjädrar i närheten, typisk kråkdräkt.

Och han gav oss en lektion i hur kråkor kan sitta kvar på telefontrådar med hjälp av senor som låser klorna och pekade på det kraftiga bröstbenet, fäste för vingmusklerna.

 

Tillgänglig ö

De fyra dagarna gick förvånansvärt fort. Natten till hemresedagen samlades deltagarna uppe i Dödskurvan (där en hare en gång blev överkörd) och fick, som på beställning, lyssna till surrandet från en nattskärra.

Och dagen innan hade vi också fått se något så sällsynt som en havssula, en stor vit havsfågel med en vingbredd på 1.80 meter, som inte alls hör hemma i de här farvattnen. Men här satt den på en sten och såg helt obesvärad ut.

Och apropå sällsynta fåglar, i museet stod plötsligt en alldeles nygjord kopia av den icke flygkunniga garfågeln, utrotad på 1800-talet, men innan dess fanns den här på Stora Karlsö. Benrester i grottan Stora Förvar skvallrar om stenåldern.

Deltagarna var mycket nöjda med kursen och guiderna, som de tyckte kunde svara på allt. De gillade den avslappnade stämningen i kombination med en folkhögskolekurs, som inte var så dyr, trots god mat och bra logi.

Och en deltagare uttryckte sin glädje över att finna Stora Karlsö så tillgängligt, det hade hon inte trott.

 

© Annika Melin